yvonnemaria

Yvonne Marias Blogg

Identitetskonstruktioner och kollektiv samhörighet – genmäle till Håkan Lindgren

with 2 comments

I en artikel i Svenska Dagbladet den 13 juni (http://www.svd.se/kultur/kulturdebatt/reaktionar-politik-i-radikal-forpackning_3653258.svd) hävdar frilandsjournalisten Håkan Lindgren att identitetstänkandet utvecklats till en farlig ideologi som ökar klassklyftorna och konflikpotentialen i samhället och som bidrar till att permanenta en underprivilegierad underklass. Identitetspolitiken sägs också vara orsaken till mobbing, patriarkalt förtryck och rasism.

Artikeln innehåller en del goda reflexioner men också flera hårdragna slutsatser och tvivelaktiga påståenden. Vad som är alternativet till de kollektiva identiteterna framgår inte klart, men romantikens och det förra sekelskiftets individualistiska identitetsprojekt framställs som ett gott exempel. Att detta sökande efter det unika och individuella var förbehållet en liten intellektuell elit, förbigår Lindgren dock med tystnad. Han nämner heller inte att dessa individualister, vilka nästan undantagslöst var män, också bekände sig till nationens idé, ställde sig bakom tidens patriarkala strukturer och rasistiska föreställningar.

Man kan dessutom fråga sig hur samhället skulle se ut om alla odlade individualistiska egoprojekt av detta slag. Det skulle med säkerhet inte främja samverkan och samförstånd. Begreppet identitet kommer av latinets ”idem” som betyder ”densamma” och kan syfta såväl på individuell självförståelse som på olika former av kollektiva gemenskapsföreställningar.

Flera av dessa identitetskonstruktionerna kan skifta över tid, medan andra är mer konstanta. Det är exempelvis svårt att ändra på det faktum att vi tillhör en specifik språkgemenskap och den kultur i bred bemärkelse som knyts till den. En längre tids vistelse i en annan kulturkrets än den egna gör oss varse hur präglade vi är av den egna kulturkretsen!

Själva poängen i Lindgrens artikel tycks vara att vi i Sverige är på väg att vrida klockan tillbaka till en tid då identiteten var förutbestämd, något man föddes in i och i de flesta fall inte kunde förändra. Han talar om förorternas folk, mestadels invandrare, som genom denna identitetsfixering blir till en permanent underklass, dömd till ”skitjobb”, och om uppfattade eller tillskrivna kollektiva identiteter som redskap för en förslavande ”kränkthetskultur”.

Men i själva verket skulle de flesta av oss inte kunna hantera tillvaron utan det stöd som en kollektiv identitet ger på gott och ont – också den frigörelseprocess som utvecklandet av en mer ”personlig” identitet innebär förutsätter att det finns något förment ”fast” att frigöra sig från. Att, som Lindgren påstår, tillhörighet inte skulle ha något med identitet att göra är rent nonsens. Erfarenheter formade av tillhörighet är tvärtom en viktig del i den kollektiva identiteten.

Kampen för förändring och förnyelse har i alla tider varit kopplad till gemenskaper, vilka format identiteter och en känsla av samhörighet. Här har vi religiösa reformrörelser, politiska kamporganisationer och befrielseprojekt, vilka har det gemensamt att de utmanat den bestående politiska och sociala ordningen. Under 1800-talet skedde en omvandling av det västerländska samhället i riktning mot ökad valfrihet. Frihet från statligt tvång och rätten att välja framstod som centrala principer i den liberala politiska ordning som nu etablerades.

Så har det, även om utvecklingen under 1900-talet tidvis gick i annan riktning, förblivit till dags dato. Det är viktigt att värna denna rätt att välja. Men det är också angeläget att kunna känna stolthet över och förbundenhet med den egna nationen, religionen, regionen, bostadsorten eller ideologiska gemenskapen. Religiösa eller etniska minoritetsgrupper som inte vågar eller får visa stolthet över det egna är dömda att antingen marginaliseras eller assimileras.

Annonser

Written by yvonnemaria

juni 15, 2014 den 6:07 e m

Publicerat i Uncategorized

Tagged with

2 svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. En fundering över den sista meningen:
    ”Religiösa eller etniska minoritetsgrupper som inte vågar eller får visa stolthet över det egna är dömda att antingen marginaliseras eller assimileras.”

    Finns det möjlighet att även inkludera etniska majoritetsgrupper i detta?
    ”Religiösa eller etniska majoritetsgrupper som inte vågar eller får visa stolthet över det egna är dömda att antingen marginaliseras eller assimileras.”

    Inom kultursektorn, bland annat museologin, ser vi ett aktivt omformande av den svenska identiteten genom normkritisk analys. Detta för att ifrågasätta föreställningar om historia och ”svenskhet”. Samtidigt som jag inte är någon flaggviftande patriot/nationalist så förvånas jag över detta att samtidigt som det inom vissa områden sker ett arbete för att upplösa föreställningar om ett svenskt folk och en svensk historia så är det samtidigt ett upphöjande av etniska och kulturella gruppidentiteter. Vi ser ingen normkritisk analys av samers föreställningar om samiskheten som blodsbunden. Vi ser ingen normkritisk analys av romers föreställningar om hur kulturen och identiteten är bunden till kläder och vissa beteendemönster.

    Frågan jag ställer är: om det arbetas för att lösa upp föreställningen om svenskhet och ett svenskt folk och en svensk historia, vad är det då som skapas istället, och vad är det som minoriteter riskerar att assimileras av? Samtidigt: vad händer med de svenskar som inte tillhör någon minoritet? Vad ska de basera sin identitet på?

    Ska individen vara i centrum? Då har Lindgren en stark poäng. Ska gruppidentitet få spela roll, varför ska då detta begränsas till minoriteter? Varför exkludera majoriteten av svenskar bara för att de fötts av ”fel” föräldrar?

    En aktiv identitetspolitik kan bara fungera om den gäller alla grupper i ett samhälle och då hamnar vi närmare ett gruppseparerande Sydafrika, eller åtminstone ett balkaniserat Jugoslavien, än ett Sverigedemokratiskt ideal där individer väljer att anamma de kulturella sedvänjor som råder i Sverige.

    Josef K.

    juni 16, 2014 at 9:20 f m

    • Svar till Josef K. I min artikel tog jag faktiskt majoritetsgrupperna som utgångspunkt när jag lyfte fram gemenskapernas identitetsskapande funktion. Men eftersom Lindgren i sin artikel tog underprivilegierade minoriteter som utgångspunkt, lyfte jag fram dessa som ett exempel. Han tycks ju utgå ifrån att identitetspolitik är majoriteternas strategi för att befästa dessa gruppers underordnade ställning.

      Jag håller med dig om att det finns en sorts oskriven lag i den svenska mediedebatten om att inte ifrågasätta etniska minoritetsgrupper och att det finns en strävan att ifrågasätta det som tidigare betraktades som genuint ”svenskt”. En ny typ av ”svenskhet” har etablerats, vilken sägs vara mångkulturalistisk, tolerant och inkluderande. Men vid närmare påseende är denna nya ”svenskhet” precis lika rigid och likriktande som den gamla sägs ha varit. Den som vågar yttra avvikande åsikter vad gäller exempelvis flyktinginvandring, homoäktenskap, aborter, jämställdhetsprinciper etc. får känna av detta konformitetstryck.

      yvonnemaria

      juni 16, 2014 at 10:25 f m


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: