Identitetskonstruktioner och kollektiv samhörighet – genmäle till Håkan Lindgren

I en artikel i Svenska Dagbladet den 13 juni (http://www.svd.se/kultur/kulturdebatt/reaktionar-politik-i-radikal-forpackning_3653258.svd) hävdar frilandsjournalisten Håkan Lindgren att identitetstänkandet utvecklats till en farlig ideologi som ökar klassklyftorna och konflikpotentialen i samhället och som bidrar till att permanenta en underprivilegierad underklass. Identitetspolitiken sägs också vara orsaken till mobbing, patriarkalt förtryck och rasism.

Artikeln innehåller en del goda reflexioner men också flera hårdragna slutsatser och tvivelaktiga påståenden. Vad som är alternativet till de kollektiva identiteterna framgår inte klart, men romantikens och det förra sekelskiftets individualistiska identitetsprojekt framställs som ett gott exempel. Att detta sökande efter det unika och individuella var förbehållet en liten intellektuell elit, förbigår Lindgren dock med tystnad. Han nämner heller inte att dessa individualister, vilka nästan undantagslöst var män, också bekände sig till nationens idé, ställde sig bakom tidens patriarkala strukturer och rasistiska föreställningar.

Man kan dessutom fråga sig hur samhället skulle se ut om alla odlade individualistiska egoprojekt av detta slag. Det skulle med säkerhet inte främja samverkan och samförstånd. Begreppet identitet kommer av latinets ”idem” som betyder ”densamma” och kan syfta såväl på individuell självförståelse som på olika former av kollektiva gemenskapsföreställningar.

Flera av dessa identitetskonstruktionerna kan skifta över tid, medan andra är mer konstanta. Det är exempelvis svårt att ändra på det faktum att vi tillhör en specifik språkgemenskap och den kultur i bred bemärkelse som knyts till den. En längre tids vistelse i en annan kulturkrets än den egna gör oss varse hur präglade vi är av den egna kulturkretsen!

Själva poängen i Lindgrens artikel tycks vara att vi i Sverige är på väg att vrida klockan tillbaka till en tid då identiteten var förutbestämd, något man föddes in i och i de flesta fall inte kunde förändra. Han talar om förorternas folk, mestadels invandrare, som genom denna identitetsfixering blir till en permanent underklass, dömd till ”skitjobb”, och om uppfattade eller tillskrivna kollektiva identiteter som redskap för en förslavande ”kränkthetskultur”.

Men i själva verket skulle de flesta av oss inte kunna hantera tillvaron utan det stöd som en kollektiv identitet ger på gott och ont – också den frigörelseprocess som utvecklandet av en mer ”personlig” identitet innebär förutsätter att det finns något förment ”fast” att frigöra sig från. Att, som Lindgren påstår, tillhörighet inte skulle ha något med identitet att göra är rent nonsens. Erfarenheter formade av tillhörighet är tvärtom en viktig del i den kollektiva identiteten.

Kampen för förändring och förnyelse har i alla tider varit kopplad till gemenskaper, vilka format identiteter och en känsla av samhörighet. Här har vi religiösa reformrörelser, politiska kamporganisationer och befrielseprojekt, vilka har det gemensamt att de utmanat den bestående politiska och sociala ordningen. Under 1800-talet skedde en omvandling av det västerländska samhället i riktning mot ökad valfrihet. Frihet från statligt tvång och rätten att välja framstod som centrala principer i den liberala politiska ordning som nu etablerades.

Så har det, även om utvecklingen under 1900-talet tidvis gick i annan riktning, förblivit till dags dato. Det är viktigt att värna denna rätt att välja. Men det är också angeläget att kunna känna stolthet över och förbundenhet med den egna nationen, religionen, regionen, bostadsorten eller ideologiska gemenskapen. Religiösa eller etniska minoritetsgrupper som inte vågar eller får visa stolthet över det egna är dömda att antingen marginaliseras eller assimileras.

Stasispionen Radler igen

Jag har tittat närmare på Radlers handlingar i Lunds universitets arkiv. Han fick inte den professur han sökte 1988, men han fick goda vitsord både då och när han några år tidigare sökte docentur.  Av dessa handlingar framgår också att han redan på 1980-talet tjänstgjort som gästprofessor i Naumburg och Jena. 

Vilken roll hans Stasiuppdrag spelat i detta sammanhang, kan man ju fråga sig. Men faktum är alltså att han fick goda vitsord som teolog och forskare. Vad gäller professuren i Halle har jag hittat en länk som visar att han faktiskt blev utnämnd: http://www.verwaltung.uni-halle.de/dezern5/abt53/abt53/foberi/theolog/ethik.htm#forsch. 

Mycket talar dock för att han snabbt drog sig ur det hela efter det att Dietmar Linkes bok Theologiestudenten der Humboldtuniversität publicerats 1994. Här nämns han nämligen vid namn. Det negativa svar jag fick från universitetet i Halle angående Radlers professur sammanhängde nog med dessa avslöjanden och att man därför inte ville kännas vid honom! Just vid den tiden byttes ju stora delar av den akademiska lärarkåren i det forna DDR ut på grund av kopplingar till Stasi!!!

Summa summarum – Radler var på väg att göra en fin akademisk karriär i början av 1990-talet, men hans förflutna hann i kapp honom och gjorde att han tvingades dra sig tillbaka till den oansenliga kyrkoherdetjänsten i Burträsk!! 

Faktum kvarstår dock att Radler från 1990-talet och framåt överdrivit sin akademiska meritering.  Detta framgår inte minst av hans ansökan om tjänsten i Burträsk.  Hans publikationslista innehåller således en rad titlar som inte finns och de tjänstgäringsuppdrag han uppger sig ha ter sig helt omrimligt:  professur i teologi i Halle och Naumburg med handledaransvar för 42 doktorander jämte kyrkoherdetjänst  i Magdeburg.  

Man kan också ställa sig frågan varför man inte reagerade i Burträsk när en person med lektorstjänst i Lund, två professurer i Tyskland jämte en tjänst kyrkoherde och domkapitelsmedlem i Magdeburg söker en tjänst som kyrkoherde på en liten ort i Norrland!

Nystart

Nu äntligen har jag fått kläm på hur World Press bloggen fungerar och lyckats ladda upp en bild. Så nu skall jag börja använda den på allvar.

 Det händer en hel del i svensk politik som är värt att kommentera, exempelvis Maud Olofssons avgång som partiledare. Beskedet kom ju inte som någon överraskning precis. Men att beslutet, som Maud påstod i lördagsintervjun i går, skulle ha varit ett resultat av eget moget övervägande tror jag inte på. Ropen på hennes avgång har ju hörts allt starkare efter valet. Hennes förslag att korta barnbidragen för invandrare med barn som fötts innan ankomsten till Sverige är intressant. Dock var detta ju egentligen inte hennes idé utan Sabunis. Och tiden verkar vara ute för centerpartiet. Att en ny partiledare skulle kunna vända på den trenden verkar inte troligt.

Bloggstart

Idag öppnade jag en blogg på detta konto. Det är en härlig vårkväll. De senaste dagarna har jag ägnat mig åt att färdigställa en artikel om manlighet och mission. I morgon, måndag, har jag ett seminarium i serien om historia och religion på temat mirakler och mirakelforskning.

Socialdemokraternas nye partiledare Håkan Juholt har nu installerats i sin nya roll. Det skall bli spännande att följa honom. Inte för att jag är socialdemokrat utan därför att han representerar något nytt i svensk politik! Han kommer nog att sätta fart på debatten.